Paus

Därefter blev det inga fler inlägg av mig. Först var det semester och bortovaro från trädgården. Sedan låg jag på sjukhus och när jag kom ut därifrån var det full höst och nu är det vinter. Tänkte stänga bloggen, för ska man ha en, bör man uppdatera den regelbundet, tycker jag. Men jag hittar ingen instruktion om hur man gör. Så den får väl vila ett tag, så får vi se om jag kan ta mig ut i trädgården i vår och hitta nya intressanta ogräs.

Ryssgubbe

Den här ryssgubben växter som tur är inte i min trädgård, jag har dock enstaka exemplar i häcken mot vägen. Den växer normalt i trädgårdar, längs vägkanter och på gränsslänter.

Ryssgubben kan bli mycket storväxt och är svårutrotlig. Den är flerårig och har en pålrot som kan gå ned mer än 150 cm i jorden.  På roten sitter små knoppar, från vilka nya skott skjuter upp om roten blir sönderhackad. För att bli av med den måste man dra eller gräva upp plantan och försöka komma så djupt ner under markytan som möjligt och dessutom göra detta ofta. Ryssgubben sprider sig genom sina frön, så blomställningarna bör klippas av innan de fröar.  Fåglar tycker om ryssgubbens frön och sprider dem genom sin spillning.

Ryssgubbe (Bunias orientalis)  är en art i familjen kålväxter. ”Bunias” är det latinska namnet för en sorts kål och ”orientalis” står för östlig. Ryssgubben kom till Sverige på 1700-talet med spannmål från Ryssland, och har också haft andra namn som rysskål och ryssrova.  De späda bladen lär kunna användas som grönkål.
I närbild är blomman ganska vacker.

Prästkrage

När jag var liten blommade vallmo, blåklint och prästkragar i sädesfälten.  Tack vare/på grund av olika bekämpningssystem och ändrade odlingsmetoder är dessa  ”ogräs” numera borta från åkrarna. Själv låter jag alltid bli att klippa en bit av gräsmattan på försommaren och låter prästkragarna bre ut sig.

Prästkragens blomkorg har två olika slags blommor som tillsammans bildar en stor lysande blomma.  Den gula mittblomman är tvåkönad med ståndare och pistill medan kantblommorna/strålblommorna saknar pollen.

Under medeltiden var prästkragen känd under en rad namn som syftar på munkar .  Man tyckte att kantblommorna liknade en hårkrans runt en kal skalle.  Efter reformationen fick den i södra Sverige namnet prästkrage, som sedan blev riksnamnet och är belagt första gången 1683. Blomställningen liknar den pipkrage, som än idag ingår i danska prästers dräkt (Svanberg  - De svenska växtnamnens ABC). Andra namn på prästkragen har varit kragblomma, prästnacke och vitkulla.

Den enda funktion, förutom att vara vacker,  som prästkragen verkar ha haft genom tiderna är funktionen  som orakel  - ”Älskar- älskar inte”, ”Kommer-kommer ej” ….

Prästkragen är Skånes landskapsblomma.

Gullviva

Gullviva. Guldviva. Jungfru Marie nycklar. Marienycklar. Jungfru Marie nyckelknippa. Sankte Peters nycklar. Frejas nycklar. Himmelrikets nycklar. Nyckelblom. Nyckelblomster. Majnycklar. Marieblomster. Oxlägg. Hanelägg. Gula byxor. Kärringbyxor. Kattstövlar. Gökblomma … ja kärt barn har många namn. Namnen med ”nycklar” syftar förstås på blomställningen som liknar en nyckelknippa. Det motsvarar det tyska namnet ”Himmelsschlüsselchen”, vilket användes av Hildegard av Bingen när hon på 1100-talet rekommenderade gullvivan mot melankoli och sömnlöshet.

Namnet gullviva har betydelsen ”gyllene huva”, där ”huva” kommer från ett gammalt nordiskt ord för huva – hviva. Enligt Svanberg (De svenska växtnamnens ABC) skulle gullvivan, om Linné fått sin vilja igenom, i den svenska floran hetat ”oxlägg”, ett namn med medeltida anor (oxlägg = oxben). Då låter gullviva finare, eller hur? Det latinska namnet ”primula veris” är Linnés sammandragning av det äldre ”herba primula veris” = vårens första ört.

För några år sedan höll jag på att utrota mina gullvivor. Jag tyckte att eftersom de blommade så rikligt i min skogsbacke kunde jag kosta på mig att plocka och ta in fina vårbuketter. Men så småningom blev de färre och färre. Och på samma sätt har de minskat även ute i naturen. Därför är gullvivan helt fridlyst i vissa län (Skåne, Halland och Örebro) och i flera länder i Europa. I Stockholm får man plocka en egen bukett av gullvivan, men inte plocka till försäljning eller gräva och ta upp blommor med rötterna. Inom naturmedicinen har både gullvivans jordstam och blommorna används till slemlösande medel vid hosta och bronkit. Effekten är också urindrivande och svettdrivande. De späda bladen kan ätas stuvade som sallad. Förr användes också blommorna till att färga snus och brännvin och man gjorde också vin (oxläggevin) på blommorna. .

Ogräsen och bloggen vaknar

Det är fantastiskt. Knappt har den sista snön försvunnit, så är de där i trädgården allihop – nejlikrot, kirskål, skelört, nässlor, maskros och löktrav. Just nu syns de väldigt bra i rabatten mellan de lite långsammare perennerna. Jorden är också fortfarande fuktig och lättbearbetad, så nu är bästa tiden att rensa. Ska t ex kirskål, nässlor, löktrav eller maskrosor användas i maten ska ju bladen också vara späda. (Se mina tidigare blogginlägg med diverse recept). Idag har jag också rensat bort hundratals små plantor som så småningom skulle ha blivit jättebalsaminer.

Jag gillar jättebalsaminer, men på rätt ställe. På fel ställe motsvarar de den moderna definitionen av ogräs – ett ogräs är en växt som växer på ett ställe där odlaren inte tänkt sig att den ska vara med tanke på platsens användning. I början var det meditativt, men snart blev det tröttsamt. Jag var tvungen att rycka upp dem en och en, för att inte skada de växter som växer/ska växa emellan balsaminplantorna. Men solen sken och det var en härlig första riktig utedag i trädgården.

Upptäckte också att några plantor av luktviol hade tagit sig in i växthuset. Där sprider de en genomträngande doft av violtabletter. I likhet med jättebalsaminerna växter de här på ett ställe, som odlaren inte hade tänkt sig, men man kallar nog inte luktviolen ett ogräs, var än den befinner sig!

Doktor Westerlund

Jag har just läst ett intressant examensarbete av Therése Norström från Stockholms Trädgårdsmästarutbildning som heter Medicinalväxter – pärlor som ofta finns utanför din dörr. Eftersom det är vinter, om än fortfarande en grön sådan, har jag ännu inte letat utanför dörren, men en växt som beskrivs i examensarbetet har jag innanför dörren – en doftpelargon (rosengeranium) som är mest känd som Doktor Westerlunds hälsoblomma. Växten är uppkallad efter stadsläkaren i Enköping, Ernst Westerlund (1839-1924), som lär ha rekommenderat krukväxten i sjukrum på grund av dess hälsobringande väldoft (Svanberg – Växternas ABC). Idag undviker man dock den på sjukhus, eftersom den anses kunna ge andningsbesvär. Bladen är citrondoftande och avger en stark doft när man nuddar vid dem.

Enligt ovannämnda examensarbete ansågs växten både kunna fördriva ohyra och dålig lukt. Den fick därför benämningar som fisblomma, gubbafis, fattigmansparfym och vägglusträd, och blev så småningom mindre populär, eftersom man ansåg att innehav av en fisblomma kunde tolkas som att man hade det orent och illaluktande i sitt hem.

Norström skriver vidare om doftpelargon att den verkar renande, inflammationshämmande, stärkande och sammandragande. Den hjälper vid diarré, tarmkatarr, slembildning, svullnad och inre blödningar. Den hjälper även vid kvinnosjukdomar som PMS och humörsvängningar, smärtsam och riklig menstruation. Pelargonen används både utvärtes och invärtes. Här i norden har den speciellt använts vid tand- och öronvärk. Vid öronvärk rullade man ihop ett blad och petade in det i örat med snittytan inåt. Förr när man hade tandvärk la man ett färskt blad mot den onda tanden.

Torkade blad av doftpelargon går att göra te på och färska blad kan man ha i mat, sallader, desserter och bakverk.

Och med detta inlägg går min blogg i vintervila.

Nejlikrot - skydd mot onda andar?

Nu bidar nejlikroten sin tid. Årsskotten vilar gröna bland höstlöven och väntar på att det ska bli vår så att de kan gå i blom och sprida sina förhatliga frön. De som läst mina tidigare inlägg om nejlikrot vet att växten är mitt hatobjekt nummer ett bland ogräsen i trädgården. Så vad jag bör göra nu är naturligtvis att hacka upp dessa plantor omedelbart när de är så här tydliga, istället för att vänta till våren. Men eftersom jag tycker att jag har gjort trädgården i övrigt klar inför vintern har jag ingen lust att gå ut och gräva. Och nu har jag dessutom hittat ett nytt användningsområde för växten, det kanske gäller också för de små förstaårsplantorna?! Jag låter dem stå kvar tillsvidare …. Kanske bör jag omvärdera nejlikrot?

Enligt sajterna www.haxor.ifokus.se och www.paranormal.se trodde man på medeltiden att nejlikrot hade magiska egenskaper. Plantans treflikiga blad representerade i den kristna folktron treenigheten och blomman med de fem kronbladen representerade Kristi fem heliga sår och man kan hitta dem snidade i trä i gamla kyrkor från 1200-talet. Nejlikrot (själva roten) fungerade som en amulett mot onda makter och hängdes på dörren för att hindra djävulen att komma in. Nejlikroten sades också skydda mot onda andar och spöken, dåliga vibrationer (?!), giftiga ormar och alla andra giftiga varelser, hundar med rabies och mal i kläderna. Skulle man likväl ha fått ett ormbett kunde man koka roten i vin som man drack.

Frosten berövade Esters astrar dess gestalt

Första frostnatten här i Spånga inträffade i år natten mellan 14 och 15 oktober. Höstastrarna klarade sig, de brukar klara några frostnätter och vissa år har de stått översnöade efter den första snön, men varit lika fina dagen därpå. Ramsan – Frosten berövade Esters astrar dess gestalt – lärde man sig under musiklektionerna på min tid i skolan. Vad ramsan betecknade har jag sedan länge glömt, men själva ramsan sitter kvar i huvudet. Enligt Wikipedia finns det något som heter Kvintcirkeln, ett schema som i en cirkelfigur visar relationerna mellan de olika dur- och molltonarterna. För att minnas tonarternas ordning i kvintcirkeln finns ett antal ramsor. Den enda jag hört talas om (minns) är Ester-ramsan, som jag nu lärt mig gäller b-tonarter (F, Bb, Eb, Ab, Db, Gb). Korstonarterna (#) kan man minnas med följande ramsa - Gå du Bertil efter Axels fiskar (G, D, A, E, F, F #).

Dahliorna däremot tog stryk. I år planterande jag dahliaknölarna i stora krukor i stället för att gräva ned dem i jorden, och de har aldrig blommat så rikligt eller varit så fina och höga. Mycket lättare också att ta in dem efter frosten. Normalt brukar jag låta knölarna torka, skaka bort jorden och lägga knölarna i lite tidningspapper i en papperskasse och knöla in den i ett mörkt utrymme i källaren för vintervilan. Nu har jag läst någonstans att man, om man sätter dem i kruka, bara kan ställa in krukan, låta jorden torka ut och låta knölarna sitta kvar i jorden under vintern. Få se hur jag gör, nu är de inomhus i alla fall.

Plommonträd

Äntligen är jag av med plommonträdet!

Först var jag glad åt plommonträdet, som vi fick av grannen. Det växte duktigt och gav rikligt med goda gula plommon och plommonmarmeladen blev jättegod. Men efter några år började rotskotten komma. I gräsmattan, i krusbärs- och vinbärsbusken, i häcken, i rabatterna – you name it. I gräsmattan var det väl OK, eftersom skotten klipptes ned tillsammans med gräset och förhoppningsvis dog av behandlingen. Men på de övriga ställena lyckades en hel del skott blir så stora att de inte gick att rycka av och upp. De knipsades med sekatör med påföljden att det nästa år kom upp nya (flera) friska grenar. Det påstås att plommonträd inte gillar beskärning, men dessa rotskott gör det i alla fall.

Det känns som om man är otacksam, men ytterligare en anledning till att jag ogillade detta plommonträd, var att det var så jobbigt att ta hand om all frukt. Varje morgon hade det rasat ned kilovis med plommon i gräset under trädet, och de måste tas om hand omedelbart för att inte bli dåliga. I år, före nedsågningen, gav vi upp och krattade helt enkelt ihop nedfallna plommon och lade direkt i komposten. Dåligt. Och i höst och i vår fortsätter jag väl att jaga rotskott.

Åkervinda (convolvulus arvensis)

Nu blommar åkervindan, den lilla vita blomman med skära strimmor, som slingrar sig utmed marken eller upp längs andra växter. Här i förorten ses den klättra på stängsel och staket, i buskar och i skräpgräset utefter gatorna. Blomman slår bara ut i solsken och blommar bara under en dag. I vår trädgård har den försökt få fäste bland äppelmyntan, men jag rycker bort den, så där blommar den inte.

Blommorna är visserligen dekorativa, men det är ett ogräs som är svårt att bli av med, och som lätt kan ta över och konkurrera ut andra växter om man inte håller efter det. På flera trädgårdsforum kan man läsa rop på hjälp från trädgårdsägare som fått in åkervindan i sina rabatter och bärbuskar. I ett inlägg läste jag påståendet att det enligt de gamla landskapslagarna var belagt med dödsstraff att plantera åkervinda i sin grannes åker …

Åkervindan sprider sig framförallt med ljussökande skott från roten och dess utlöpare. Roten utlöpare kan dessvärre också sprida ut sig över flera tiotals kvadratmeter. För att förhindra spridning och för att försvaga växten ska man hela tiden ta bort nya plantor (precis som med kirskålen, som ju är lika besvärlig att bli av med). Att hacka eller gräva bort rötterna sägs vara en dålig metod, eftersom avhackade rotbitar kan ge upphov till en ny planta. Marktäckning med plast är det som rekommenderas om man helt vill bli av med åkervindan.

Det latinska convolvulus betyder rulla ihop eller slingra sig och vinda i det svenska namnet har samma betydelse. Åkervindan lindar sig moturs, vilket är en i sammanhanget intressant information, eftersom det till namnet och bladen likartade ogräset åkerbinda (fallopia convulvus) slingrar sig medurs. Åkerbindan har små oansenliga blommor och sprider sig enbart med frö. Är dock också ett besvärligt ogräs, eftersom det skadar andra växter genom att dra ned dem till marken och ska vara särskilt besvärlig i potatisland.