Doktor Westerlund

Jag har just läst ett intressant examensarbete av Therése Norström från Stockholms Trädgårdsmästarutbildning som heter Medicinalväxter – pärlor som ofta finns utanför din dörr. Eftersom det är vinter, om än fortfarande en grön sådan, har jag ännu inte letat utanför dörren, men en växt som beskrivs i examensarbetet har jag innanför dörren – en doftpelargon (rosengeranium) som är mest känd som Doktor Westerlunds hälsoblomma. Växten är uppkallad efter stadsläkaren i Enköping, Ernst Westerlund (1839-1924), som lär ha rekommenderat krukväxten i sjukrum på grund av dess hälsobringande väldoft (Svanberg – Växternas ABC). Idag undviker man dock den på sjukhus, eftersom den anses kunna ge andningsbesvär. Bladen är citrondoftande och avger en stark doft när man nuddar vid dem.

Enligt ovannämnda examensarbete ansågs växten både kunna fördriva ohyra och dålig lukt. Den fick därför benämningar som fisblomma, gubbafis, fattigmansparfym och vägglusträd, och blev så småningom mindre populär, eftersom man ansåg att innehav av en fisblomma kunde tolkas som att man hade det orent och illaluktande i sitt hem.

Norström skriver vidare om doftpelargon att den verkar renande, inflammationshämmande, stärkande och sammandragande. Den hjälper vid diarré, tarmkatarr, slembildning, svullnad och inre blödningar. Den hjälper även vid kvinnosjukdomar som PMS och humörsvängningar, smärtsam och riklig menstruation. Pelargonen används både utvärtes och invärtes. Här i norden har den speciellt använts vid tand- och öronvärk. Vid öronvärk rullade man ihop ett blad och petade in det i örat med snittytan inåt. Förr när man hade tandvärk la man ett färskt blad mot den onda tanden.

Torkade blad av doftpelargon går att göra te på och färska blad kan man ha i mat, sallader, desserter och bakverk.

Och med detta inlägg går min blogg i vintervila.