Aronia - det nygamla innebäret

Aronia har odlats i Sverige som prydnadsväxt och häckväxt i ca 20 år. På hösten är bladen vackert röda och gula och på praktexemplar av busken hänger bären som vindruvsklasar.

På senare år har aroniabäret blivit populärt och används i hälsodrycker, hälsopulver och kosttillskott, som säljs i livsmedelsbutiker och hälsokostaffärer, eftersom man har kommit fram till att aronia innehåller väl så många nyttigheter som importerade varianter . Aroniabäret innehåller förutom antioxidanter mycket C-vitamin och en del B-vitamin, E-vitamin, karotener, järn och kalcium. Bären har en något fadd smak, som anses bli bättre då bären blivit frostnupna.

På www.kokaihop.se har jag hittat ett recept på aroniasylt/marmelad, som låter gott. Min svägerska Asta har naturligtvis prövat att göra rådricka på aroniabär, men hon tyckte inte att det var någon höjdare. Aroniabären kan också torkas (som rönnbären) och användas i müsli eller i brödbaket.



Aroniasylt/marmelad

1,5 liter aroniabär
3 dl vatten
6 dl socker
3 tsk vaniljsocker
3 st stjärnanis
2 st kanelstänger
saft av 1 citron

Hetta upp bär och vatten och låt koka på svag värme tills bären går sönder, ca 20 minuter. Blanda vaniljsockret i sockret och rör ned i grytan. Tillsätt stjärnanis, kanel och citronsaft. Låt koka tills det blir lite simmigt, ca 20 minuter. Häll upp på ren burk och låt sylten stå minst en vecka innan den avnjutes.

Gröna tomater

Tomaterna i växthuset hann inte blir röda innan det blev för kallt (De flesta var större än dem på bilden, men jag glömde fota!). Brukar göra marmelad av den sista gröna skörden, den här gången ur minnet, och den blev bra ändå. Någon kanske tycker att det är lite mycket socker, men jag tycker att det krävs för att det ska smaka marmelad. Jag ”fuskar” också alltid och används syltsocker (med pektin i) så behöver jag inte bekymra mig för att den inte ska bli tillräckligt fast. Den här gången kompletterade jag med citroner för mer smak. Någon gång har jag använt strimlad färsk ingefära istället, jättegott det också.

1 kg gröna tomater
3 citroner
1 kg syltsocker
3 dl vatten

Hacka tomaterna i små bitar. Skala citronerna (enbart det gula som är utanpå ska vara med) och finstrimla skalen. Skär citronen i skivor och skär bort det vita runt om. Skär resten i småbitar. Inga kärnor med. Lägg i en gryta tillsammans med vatten och socker. Koka upp och låt koka kraftigt i 15 minuter. Skumma under tiden. Klart!

Jättebalsamin igen

Jättebalsaminen är inte alls lika vacker längre. De sprängfyllda frökapslarna är färdiga för anfall. Om man bara så nuddar vid växten sprickar kapslen och man blir bombarderad av fröna. Nästa vår kommer jag att behöva plocka skott i rabatter, gräsmattor, mellan stenplattor, i krukor, jordpåsar och kompost.

Rönnbär och nypon - antioxidanter och C-vitamin

När Asta var liten fick hon lära sig att äta 2-3 rönnbär om dagen vintertid. Detta skulle räcka för att täcka hela C-vitaminbehovet och därmed förebygga förkylning. Asta brukar numera torka rönnbären och blanda i sin hemgjorda müsli:

Plocka fina rönnbär (behöver inte vara frostnupna) och skölj rikligt. Bred ut på handdukar och låt dem ligga och torka i ett torrt rum. De blir bäst om de får självtorka, vid torkning i ugn kan de bli svarta och fula.

Själva brukar vi göra rönnbärssgelé av bären från vår egen lönn. Men då bör bären vara frostnupna, antingen på naturligt vis (men då kan fåglarna, som också väntat på detta, hinna före), eller genom att lägga dem i frysen ett dygn. Godast blir gelén om man blandar rönnbären med lite äpplen.

2 liter mogna, rensade rönnbär
3-4 stycken syrliga äpplen
7,5 dl vatten
9 dl socker per liter avrunnen saft

Koka rönnbär och äpplen i vattnet på svag värme i ca 10 minuter. Låt självrinna genom silduk ca 30 minuter. Mät upp saften och koka den i 5 minuter. Tillsätt sedan sockret under omröring tills det löser sig. Koka sedan gelén utan omröring i 10-15 minuter. Skumma väl.

Rönnbär innehåller mycket antioxidanter, vitamin C och vitamin E. Förr ansågs rönnbär vara verksamt mot njursten och skörbjugg.

Även nypon är fulla med C-vitamin och har i alla tider används för att förebygga förkylning, mot vårtrötthet, depression, ledvärk och skörbjugg. Att nypon ansågs hjälpa mot depressioner har med dess höga magnesiumhalt att göra. 100 g nypon innehåller 240 milligram magnesium och vårt dagsbehov är ca 300 milligram.

Gör nyponsoppa, nyponte, torka nypon till müslin eller sylta nyponen. Av min väninna Marianne fick jag syltade nypon i en söt burk och sist i texten kommer hennes beskrivning av tillverkningen.

Alla slags nypon går att använda. Nyponen av t ex Hansarosen (Rosa Rugosa) som finns i många park- och trädgårdshäckar fungerar bra. De är dessutom stora och det är förhållandevis lätt att rensa ur de håriga nötfrukterna (”klipulvret”). Hansarosens kronblad kan förresten torkas och smulas ned i müsli eller yoghurt. Kronbladen lär också innehålla antioxidanter.


Syltade nypon (foto och beskrivning: Marianne Grape)
500 g nypon
Lag (3 dl):
¾ dl 12 % -ig ättikssprit
3 dl socker
4 kryddnejlikor
1 bit hel kanel
(eller fördubbla receptet alltefter ork)

Snoppa nyponen. Ta bort skaften och klyv frukterna på längden (jag gjorde det på tvären). Skrapa ur kärnorna med hjälp av en tesked (jag tog en liten smörkniv med rundad topp). Skölj nyponen mycket väl.
Koka upp ingredienserna till lagen. Lägg i nyponen och låt dem koka sakta 10-15 minuter. Nyponen ska bli glansiga och nästan genomskinliga.
Lägg nyponen i små glasburkar.
Koka upp lagen på nytt efter någon dag och häll den het över nyponen. Lagen måste täcka helt. Tillslut burkarna genast. Förvara dem svalt. Färdiga efter 3-4 veckor.

Söt liten ört eller ett ogräs?

Den här söta lilla växten har spontant kommit upp alldeles i kanten av trädgårdsgången. Via floran och forumkontakter på www.odla.nu har jag försökt komma fram till vad det kan vara och det är troligtvis en hybrid mellan en strimsporre och en gulsporre. Namnet strimsporre syftar på den strimmiga blomkronan, vilket syns tydligt på min växt. Från gulsporren har den fått en gul fläck på "överläppen". Den liknar också småsporren, som dock ska ha klibbiga blad och det har inte mitt exemplar. Jag hade aldrig ens hört dessa namn förut!
Nu har jag bestämt mig för att det är en ört och inte en "oört" (ogräs) och den får vara kvar ett tag.

Såpnejlika - sprider sig också som ogräs

Såpnejlika är en klassisk torparväxt som finns dokumenterad i Sverige sedan 1700-talet, men som nu oftast förekommer förvildad. Där jag bor hittar man såpnejlikan i stora bestånd utanför trädgårdarna vid trottoarkanten och på ödetomter. Jag tyckte den såg fin ut och drog upp några plantor som jag satte i rabatten, något som jag ångrade när den sedan snabbt spred sig med sina greniga jordstammar och tog över och skrämde bort de övriga växter som var planterade där. Detta var några år sedan och jag rycker fortfarande upp enstaka plantor, när de visar sig på våren. Jag har planterat om några i ett skräpigt hörn av trädgården, nära utfarten, och hoppas på att de ska sprida sig lika bra där.

Växten är lätt att känna igen, även som förstaårsplanta, då den inte blommar. Bladen har parvisa ljusgröna blad med tre tydliga längsgående nerver. Blommorna sitter i täta knippen i toppen av växten och har ett rörformigt foder. De kan vara rosa eller vita och luktar gott.

Såpnejlika har använts som läkeväxt mot gikt och gulsot och för att rena blodet men också som tvättmedel och schampo. Hela växten innehåller saponider (ett ämne som ger lödder i vatten). Konservatorer använder fortfarande såpa gjord på såpnejlika för att göra ren känsliga textilier.

Riv rot av såpnejlikan (1-2 msk) och häll över 5 dl kokhett vatten. Låt stå och dra några timmar. Sila av. Dekokten kan sedan användas som tvättmedel eller hårschampo. Enligt sajten www.shenet.se kan man med ungefär samma recept göra en lösning som baddas på acne och andra hudutslag.

Jättebalsamin

Vad är förresten ett ogräs? Vad är det egentligen som avgör om en växt är ett ogräs eller inte?

I äldre tider använde man ordet ”gräs” för alla örtartade växter. Ogräs betyder alltså ”oört” (jfr danskans ukrudt, tyskans Unkraut och nederländskans onkruid). När man hör ordet ogräs tänker man normalt på något envist och otrevligt, som ska bekämpas, besprutas, rensas och hackas.

En allmän (mildare) modern definition tycks vara att ogräs är växter som växer på fel ställe, d v s där odlaren inte tänkt att de skulle vara med tanke på platsens användning. En växt kan alltså vara ett ogräs på ett ställe, men välkommet på ett annat.

Ett exempel på detta är jättebalsaminerna i min trädgård, som ursprungligen kommer från frön som jag fick av en arbetskamrat. Hon hade en fantastisk trädgård, en sådan som man läser om i trädgårdstidningarna. Olika ”rum”, stenarrangemang, pergolor – allt minutiöst planterat, arrangerat och rensat. Balsaminerna bildade fond mot en stor sten mitt i trädgården och inspirerad bad jag om frön, som jag strödde ut i en rabatt. Det jag då inte visste var att just balsaminer snabbt blir en växt som växer på fel ställe.

Barnbarnen tycker det är jätteroligt att nudda vid fröställningarna på hösten och se och höra när de spricker och sprätter iväg sina frön åt alla håll. Tack och lov är plantan lätt att känna igen och på våren rycker jag upp deras försök att invadera rabatter, trädgårdsland och gräsmatta. Nu får de stå och dölja komposttunnan samt hoppa in och fylla tomma ytor bakom växthuset. Och på lite andra stället där jag glömt att rensa bort dem eller inte hittat plantorna.

Första sommaren (när balsaminerna höll sig där jag ville att de skulle vara) tog en imponerad väninna frön och satte i sin rabatt utanför köksfönstret i sitt radhus. När hon åkte på semester i början av juli såg det lugnt ut, men när hon kom tillbaka fem veckor senare hade balsaminerna växt upp så de skymde hela fönstret.

Jättebalsaminer är ettåriga men hinner på en sommar, som namnet anger, bli väldigt höga, speciellt om de får mycket vatten och god jord. En av mina, som lurat till sig en plats framför hallonhäcken, är över två meter och har en stam som är minst tre centimeter i omkrets. Växtens ursprungsland är västra Himalaya, men den har spridit sig ut över Europa och finns etablerad i Sverige sedan ca 150 år. Varje planta bildar 700-800 frön som slungas iväg när den mogna frökapseln exploderar. Jättebalsaminen är släkt med krukväxten Flitiga Lisa.

Dricka av älggräs

Egentligen för varmt för bloggande, 30 grader utomhus och 29 grader inomhus. Men om det ska vara till någon nytta måste jag i alla fall skriva ned min svägerska Astas recept på älggräsdricka, eftersom älggräset just nu blommar för fullt och ska man göra dricka ska det göras nu.

Plocka fräscha blomställningar av älggräs (ca 50 klasar). Skölj flera varv i riktligt med vatten för att få bort alla småkryp. Lägg i en stor bunke.

Koka 2 liter vatten tillsammans med 2 kg socker tills sockret löst sig och rör i en påse citronsyra (mot mögel) och slå det heta vattnet över älggräset. Täck med lock och låt stå kallt i 3- 4 dygn. Rör om då och då. Sila och frys in i portionsförpackningar.

Späd med vatten för dricka eller använd den frysta saften som sorbet till efterrätt.

(I ett annat recept som jag hittade på nätet förslås att man lägger i 3 citroner i tunna skivor tillsammans med älggräset. Asta föredrar dock älggräsdricka utan citronerna för att behålla grässmaken, som hon säger påminner lite om mandel).

Det sägs att saft av älggräs är febersänkande, inflammationshämmande, urin- och svettdrivande.

Älggräs (eller älgört som den också kallas) växer på fuktiga ställen i skogskanter och diken. Blommorna luktar ganska starkt och om man gnuggar bladen av älggräs avger de en doft som påminner om rödklöver.

Nu blommar nejlikroten

Nu är det dags att se upp med nejlikroten (se tidigare hatiska inlägg). Den blommar någon dag och sätter sedan igång med att bilda fröställningar, som redan innan de mognat sprider sina illvilliga, krokiga frön genom att fastna på djur och människor.

Hjärtansfröjd (citronmeliss)

”Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtansfröjd!
Vill du mig något, så träffas vi där.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!”

Att denna sommarvisa skulle vara en gammal folkvisa med det dolda budskapet att nämnda växter kan användas för att framkalla en abort, har man ju hört talas om. Men enligt Ingvar Svanberg (som är forskare i entobiologi = studier av människans bruk och föreställningar om växter och djur) är detta dock en myt som uppstod på 70-talet. Och visan är inte ens en gammal folkvisa …

Citronmeliss (Melissa officinalis) är i alla fall det officiella namnet på växten. Benämningen hjärtansfröjd härrör troligen från det faktum att den ansågs vara stärkande för hjärtat och kunde fördriva melankoli och lugna nerverna. Inte nog med det – citronmeliss ansågs också hindra åderförkalkning och bevara ungdomlighet! Växten kallas också bisuga, eftersom den ofta odlas som bifoderväxt.

Tidigare hade jag citronmeliss som övervintrade i ett, numera av hallonsnår övervuxet, kryddträdgårdsland. På senare år brukar jag istället köpa en liten kruka citronmeliss (brukar finnas i livsmedelsbutikerna) på våren och plantera i en stor låda, där jag också har andra krydd- och köksväxter. I soligt läge växer den sig riktigt stor under sommaren.

Citronmeliss används för sin citronsmak i sallader, i efterrätter och till grönsaksrätter. Citronmeliss passar också bra till fisk och fläskkött. Bladen läggs till i slutet av matlagningen för att inte smaken ska förstöras. Citronmeliss är bäst färsk, men kan också frysas och torkas (fast jag har upplevt att aromen försvinner ganska fort, i alla fall efter torkning). Trevligt är att frysa in färska blad i istärningar och sedan använda till drinkar eller saft.

Enligt sajten Nyfiken vital är te på citronmeliss en välkänd hjälp vid feber genom att örten förstärker svettning. Så här skriver de om tillagningen:

Citronmeliss utövar sin effekt i liten mängd. Ett te av 1 - 2 teskedar är lagom. Koka vattnet och lägg i bladen efteråt. Låt dra under lock tio minuter.