Maskros

Maskrosbladen i min trädgård har inte kommit så långt som på Marianne Grapes bild härintill. Fotot är dessutom taget förra veckan. Men å andra sidan är det kanske inte sådana asfaltmaskrosor som man plockar för att äta. Maskrosbladen är som finast i sallader när bladrosetterna är små och rätt outvecklade. Maskrossäsongen är därför ganska kort, den är över när stjälkarna med blomknopparna börjar sticka ut från bladrosetten. Om man vill använda bladen ändå bör man skära bort den beska mittsträngen.

Pröva en maskrossallad av maskrosblad, olja, vinäger och lök eller olja, vinäger och peppar. Maskrosor passar också bra ihop med potatis, t ex i en potatissallad av fransk typ. Nykokt, tärnad potatis, olja, vinäger och/eller citron, gräslök och maskrosblad. Extra smakrika lär maskrosbladen bli om man förväller bladrosetten. Koka i 5 minuter, häll av och pressa ur vattnet. Kan ätas tillsammans med och liva upp rotfrukter eller serveras med en dressing på olja, vinäger, salt och peppar.

Maskrosbladen innehåller mycket kalium. De är också rika på järn och kalcium samt vitamin A, C och E och flera sorters B-vitaminer. Maskrosor är kraftigt urindrivande och anses rena njurar och lever.

Torka maskrosblad och använd som té. Häll kokande vatten över 3-5 gram blad och låt dra i 5-10 minuter. Sila bort bladen. Drick. Kissa och ”detoxa”.

Enligt De svenska växtnamnens ABC (Ingvar Svanberg) uppträdde namnet maskros i svenska botaniska böcker först 1802 och blev en livskraftig konkurrent till de olika varianter på maskrosens latinska namn (taraxacum) som dittills förekommit. Ursprunget är troligen ett barnnamn som syftar på de små ”maskar” (små insekter,) som kan finnas i blomhuvudet. Det engelska namnet dandelion är en förvanskning av det franska dent de lion (lejontänder), som syftar på bladens form. En annan fransk benämning på maskrosen är pissenlit (kissa i sängen).

Maskrosvin låter inte heller så mysigt som ”Blommande vin”, (Dandelion wine), vilket är namnet på en bok av Ray Bradbury, som säkert inspirerade fler än mig att en gång i tiden pröva att göra maskrosvin. Det tog timmar att plocka blommorna och sedan plocka bort och rensa de gula kronbladen. Maskrosvinet tyckte jag inte heller var någon höjdare. Flera recept på maskrosvin finns på internet.

Vill man inte att maskrosen ska sprida sig måste blommorna klippas av innan de fröar. Maskrosen kommer visserligen upp på samma plats igen nästa år, men den sprider sig inte. Ska man hacka upp roten måste man se till att få med hela, eftersom avhackade rotdelar utvecklar nya plantor.

Favorit i repris - kirskål

Nu börjar den första kriskålen komma upp. Medge att det det är fint med kirskål som utfyllnad i rabatten! Nu är den dessutom späd och fin och lämpar sig utmärkt att äta, t ex istället för spenat. Men kirskål ska egentligen utrotas. När den väl fått fäst är den jättesvår att bli av med. Läs allt om detta i mitt inlägg om kirskålen från maj 2010.

Snärjmåra

Ingrid har troligen rätt! Den lilla gossen på Elsa Beskows teckning av ogräsen är nog snärjmåra.

Både bladen och stjälken har små krokiga taggar som den slaka stjälken snärjer sig fast med vid andra växter för att hålla sig uppe. Jag har (vad jag vet) inte snärjmåra i min trädgård, i alla fall har jag inte lidit av den, som många andra. En insändare i ett trädgårdsforum klagar över att snärjmåran tagit över hennes rododendronbuskar och till och med blivit högre än dessa. Eftersom jag inte sett snärjmåran själv har jag hämtat fotot från Wikipedia och nog påminner den om den lipande gossen på Elsa Beskows bild.

Lipar gör han nog också för att han (snärjmåran) verkligen är ett besvärligt ogräs i och med att det så lätt sprider sig genom de krokiga taggarna, som också finns på fröställningen. De runda ärtliknande frukterna krokar fast i djurpälsar och i människors kläder och hår. Snärjmåran finns i alla världsdelar p g a sitt effektiva spridningssätt och man har hittat den i människans närhet sedan urminnes tider.

Snärjmåran är ettårig och sprids endast genom frön. Klipp av blomställningarna innan de fröar, men låt dem inte ligga kvar på marken. Lättast kommer man åt växten genom roten, som är lätt att dra bort för hand. Kvarblivna rötter utvecklar inte nya plantor.

Snärjmåran är enligt örtmedicinen urindrivande och milt laxerande och kan också förhindra uppkomsten av mjäll.

I väntan på ogräsen

(Bild ur Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan)

I väntan på våren och de riktiga ogräsen har jag roat mig med att försöka komma på namnen på ogräsen i Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan. Ni som är i min ålder kommer kanske ihåg den fint tecknade boken (utgiven första gången 1914, fast så gammal är jag inte …), där ängs- och skogsblommorna, blommorna i trädgårdsrabatten och grönsakerna firade midsommar tillsammans. Plötsligt avbryts festen av bråk och oväsen vid grinden. En massa ogräs kommer stojande och vill också vara med på festen. ”Vad nu då” skrek ett ogräs, ”vi ä´ väl blommor vi med. Vi ä´ väl inte sämre än blåklinten, som går därinne och stoltserar”.

Då är vi tillbaka till tidigare resonemang om vad som egentligen är ett ogräs. På den tiden (och när jag var liten) blommade blåklint och vallmo i sädesfälten och prästkragar växte i kanten av fälten. Ogräs – ja, numera är de borta tack vare/ på grund av ändrade odlingsmetoder och ogräsbekämpning. Man kan säkert hitta fler växter, som var välkomna på festen, men som nu skulle betraktas som ogräs.

Jag har läst någonstans att man också skulle kunna läsa boken som en allegori över främlingsfientlighet - de främmande och skrämmande ogräsen kommer in i trädgården och snyltar på de fina blommornas jord. I en annan analys sägs det att Elsa Beskow i stället faktiskt pläderar för yttrandefrihet för alla.

På bilden i boken står i alla fall de morska ogräsen och sjunger sin trotsiga sång De skrattar åt de veka trädgårdsväxterna, som inte tål kyla eller brännande sol.

Ogräsen sjunger:

”Med spett och spjut man hackar oss
med stora spadar nackar oss,
man rycker, sliter, drar och slår
både höst och vår,
ja både höst och vår”

och konstaterar samtidigt att detta inte hjälper, de rotar sig på nytt och ”lyfter käckt mot solen opp”.

Ja, ja, det vet vi minsann. Vilka är de då, de objudna gästerna? Jag kan inte identifiera alla, är det någon som vet vad den lille gossen som kikar fram och räcker långnäsa heter? Eller har någon en annan uppfattning än jag vad gäller de övriga namnen? Skriv gärna i kommentarer eller på facebook! Inga fina priser, men ÄRA till den som kommer på det.

Från vänster:
Kardborre, åkersenap, rödplister, svinmålla, våtarv (flickan under grisen), maskros och maskrosbarn, kirskål (?), brännässla, häckvicker, vägtistel och xxxx.

En vecka senare

En vecka senare hade det snöat oavbrutet i tre dagar och nejlikroten bidar sin tid, övertäckt av snö.

Nu vaknar ogräsen

Det är bara i början av februari och isen ligger fortfarande i förrädiska klumpar på trottoaren här i förorten. När jag hämtar tidningen på morgonen måste jag hålla mig i träd och buskar för att inte halka. I backen har snön sjunkit ihop och man börjar ana tuvor av gräs. De gamla spåren av rådjur och hare avtecknar sig tydligt i snön. I solen mot husväggen kan man ana de första snödropparna i den hårda marken. Men tro inte att de är först! En grön och fräsch planta av mitt hatobjekt nummer ett - nejlikroten - har övervintrat och kommer att blomma och sprida sina frön till sommaren, om jag inte hackar bort den (vilket jag troligen kommer att göra). Läs gärna mina förra inlägg om nejlikroten från förra året.

I alla fall ser jag det som ett tecken att min blogg också måste vakna ur vintervilan. I alla fall lite långsamt....

Vintervila

Nu vilar trädgården och bloggen tills vårsolen väcker ogräs och andra blommor.

Höst i trädgården

Nu har alla blad fallit från träden. Äpplenena sitter kvar till glädje för trastarna som kalasar uppe bland grenarna. Lika många äpplen ligger på marken. Senare i vinter kommer koltrasten att ha glädje av dem, så de får ligga kvar. Höstastrarna hann inte slå ut innan kylan kom, de står fortfarande gröna men utan blommor, i den i övrigt nedklippta rabatten. Ljusgröna och friska är däremot förstaårsskotten på skelörten och nejlikroten. De laddar upp för att sprida sig nästa år. Det är troligen nu som man bör gräva upp dem, men vem vill ligga på knä i trädgårdslanden den här årstiden. Och det är väl det de vet ....

Aronia - det nygamla innebäret

Aronia har odlats i Sverige som prydnadsväxt och häckväxt i ca 20 år. På hösten är bladen vackert röda och gula och på praktexemplar av busken hänger bären som vindruvsklasar.

På senare år har aroniabäret blivit populärt och används i hälsodrycker, hälsopulver och kosttillskott, som säljs i livsmedelsbutiker och hälsokostaffärer, eftersom man har kommit fram till att aronia innehåller väl så många nyttigheter som importerade varianter . Aroniabäret innehåller förutom antioxidanter mycket C-vitamin och en del B-vitamin, E-vitamin, karotener, järn och kalcium. Bären har en något fadd smak, som anses bli bättre då bären blivit frostnupna.

På www.kokaihop.se har jag hittat ett recept på aroniasylt/marmelad, som låter gott. Min svägerska Asta har naturligtvis prövat att göra rådricka på aroniabär, men hon tyckte inte att det var någon höjdare. Aroniabären kan också torkas (som rönnbären) och användas i müsli eller i brödbaket.



Aroniasylt/marmelad

1,5 liter aroniabär
3 dl vatten
6 dl socker
3 tsk vaniljsocker
3 st stjärnanis
2 st kanelstänger
saft av 1 citron

Hetta upp bär och vatten och låt koka på svag värme tills bären går sönder, ca 20 minuter. Blanda vaniljsockret i sockret och rör ned i grytan. Tillsätt stjärnanis, kanel och citronsaft. Låt koka tills det blir lite simmigt, ca 20 minuter. Häll upp på ren burk och låt sylten stå minst en vecka innan den avnjutes.

Gröna tomater

Tomaterna i växthuset hann inte blir röda innan det blev för kallt (De flesta var större än dem på bilden, men jag glömde fota!). Brukar göra marmelad av den sista gröna skörden, den här gången ur minnet, och den blev bra ändå. Någon kanske tycker att det är lite mycket socker, men jag tycker att det krävs för att det ska smaka marmelad. Jag ”fuskar” också alltid och används syltsocker (med pektin i) så behöver jag inte bekymra mig för att den inte ska bli tillräckligt fast. Den här gången kompletterade jag med citroner för mer smak. Någon gång har jag använt strimlad färsk ingefära istället, jättegott det också.

1 kg gröna tomater
3 citroner
1 kg syltsocker
3 dl vatten

Hacka tomaterna i små bitar. Skala citronerna (enbart det gula som är utanpå ska vara med) och finstrimla skalen. Skär citronen i skivor och skär bort det vita runt om. Skär resten i småbitar. Inga kärnor med. Lägg i en gryta tillsammans med vatten och socker. Koka upp och låt koka kraftigt i 15 minuter. Skumma under tiden. Klart!