Såpnejlika - sprider sig också som ogräs

Såpnejlika är en klassisk torparväxt som finns dokumenterad i Sverige sedan 1700-talet, men som nu oftast förekommer förvildad. Där jag bor hittar man såpnejlikan i stora bestånd utanför trädgårdarna vid trottoarkanten och på ödetomter. Jag tyckte den såg fin ut och drog upp några plantor som jag satte i rabatten, något som jag ångrade när den sedan snabbt spred sig med sina greniga jordstammar och tog över och skrämde bort de övriga växter som var planterade där. Detta var några år sedan och jag rycker fortfarande upp enstaka plantor, när de visar sig på våren. Jag har planterat om några i ett skräpigt hörn av trädgården, nära utfarten, och hoppas på att de ska sprida sig lika bra där.

Växten är lätt att känna igen, även som förstaårsplanta, då den inte blommar. Bladen har parvisa ljusgröna blad med tre tydliga längsgående nerver. Blommorna sitter i täta knippen i toppen av växten och har ett rörformigt foder. De kan vara rosa eller vita och luktar gott.

Såpnejlika har använts som läkeväxt mot gikt och gulsot och för att rena blodet men också som tvättmedel och schampo. Hela växten innehåller saponider (ett ämne som ger lödder i vatten). Konservatorer använder fortfarande såpa gjord på såpnejlika för att göra ren känsliga textilier.

Riv rot av såpnejlikan (1-2 msk) och häll över 5 dl kokhett vatten. Låt stå och dra några timmar. Sila av. Dekokten kan sedan användas som tvättmedel eller hårschampo. Enligt sajten www.shenet.se kan man med ungefär samma recept göra en lösning som baddas på acne och andra hudutslag.

Jättebalsamin

Vad är förresten ett ogräs? Vad är det egentligen som avgör om en växt är ett ogräs eller inte?

I äldre tider använde man ordet ”gräs” för alla örtartade växter. Ogräs betyder alltså ”oört” (jfr danskans ukrudt, tyskans Unkraut och nederländskans onkruid). När man hör ordet ogräs tänker man normalt på något envist och otrevligt, som ska bekämpas, besprutas, rensas och hackas.

En allmän (mildare) modern definition tycks vara att ogräs är växter som växer på fel ställe, d v s där odlaren inte tänkt att de skulle vara med tanke på platsens användning. En växt kan alltså vara ett ogräs på ett ställe, men välkommet på ett annat.

Ett exempel på detta är jättebalsaminerna i min trädgård, som ursprungligen kommer från frön som jag fick av en arbetskamrat. Hon hade en fantastisk trädgård, en sådan som man läser om i trädgårdstidningarna. Olika ”rum”, stenarrangemang, pergolor – allt minutiöst planterat, arrangerat och rensat. Balsaminerna bildade fond mot en stor sten mitt i trädgården och inspirerad bad jag om frön, som jag strödde ut i en rabatt. Det jag då inte visste var att just balsaminer snabbt blir en växt som växer på fel ställe.

Barnbarnen tycker det är jätteroligt att nudda vid fröställningarna på hösten och se och höra när de spricker och sprätter iväg sina frön åt alla håll. Tack och lov är plantan lätt att känna igen och på våren rycker jag upp deras försök att invadera rabatter, trädgårdsland och gräsmatta. Nu får de stå och dölja komposttunnan samt hoppa in och fylla tomma ytor bakom växthuset. Och på lite andra stället där jag glömt att rensa bort dem eller inte hittat plantorna.

Första sommaren (när balsaminerna höll sig där jag ville att de skulle vara) tog en imponerad väninna frön och satte i sin rabatt utanför köksfönstret i sitt radhus. När hon åkte på semester i början av juli såg det lugnt ut, men när hon kom tillbaka fem veckor senare hade balsaminerna växt upp så de skymde hela fönstret.

Jättebalsaminer är ettåriga men hinner på en sommar, som namnet anger, bli väldigt höga, speciellt om de får mycket vatten och god jord. En av mina, som lurat till sig en plats framför hallonhäcken, är över två meter och har en stam som är minst tre centimeter i omkrets. Växtens ursprungsland är västra Himalaya, men den har spridit sig ut över Europa och finns etablerad i Sverige sedan ca 150 år. Varje planta bildar 700-800 frön som slungas iväg när den mogna frökapseln exploderar. Jättebalsaminen är släkt med krukväxten Flitiga Lisa.

Dricka av älggräs

Egentligen för varmt för bloggande, 30 grader utomhus och 29 grader inomhus. Men om det ska vara till någon nytta måste jag i alla fall skriva ned min svägerska Astas recept på älggräsdricka, eftersom älggräset just nu blommar för fullt och ska man göra dricka ska det göras nu.

Plocka fräscha blomställningar av älggräs (ca 50 klasar). Skölj flera varv i riktligt med vatten för att få bort alla småkryp. Lägg i en stor bunke.

Koka 2 liter vatten tillsammans med 2 kg socker tills sockret löst sig och rör i en påse citronsyra (mot mögel) och slå det heta vattnet över älggräset. Täck med lock och låt stå kallt i 3- 4 dygn. Rör om då och då. Sila och frys in i portionsförpackningar.

Späd med vatten för dricka eller använd den frysta saften som sorbet till efterrätt.

(I ett annat recept som jag hittade på nätet förslås att man lägger i 3 citroner i tunna skivor tillsammans med älggräset. Asta föredrar dock älggräsdricka utan citronerna för att behålla grässmaken, som hon säger påminner lite om mandel).

Det sägs att saft av älggräs är febersänkande, inflammationshämmande, urin- och svettdrivande.

Älggräs (eller älgört som den också kallas) växer på fuktiga ställen i skogskanter och diken. Blommorna luktar ganska starkt och om man gnuggar bladen av älggräs avger de en doft som påminner om rödklöver.